Då var det dags igen....
Ja, nu är våren här och med den kommer alla småkryp, blommor, pollen och ångesten=) Vissa vårassociationer är trevligare än andra.
Vissa får någon typ av höstdepression, jag får det på våren - vilket är ganska knäppt, med tanke på att dagarna bara blir ljusare och ljusare, men så är det.
Varför undrar jag? Hur blir jag av med det?
Det känns lite som den där gnagande känslan i magtrakten när det känns som att du glömt något och räknar ner sekunderna tills du inser att du glömt hunden i bilen en varm sommardag, eller att hämta barnen på dagis. Men jag får aldrig den där "AH - shit!" känslan, eftersom jag inte vet vad det är jag glömt.
Något som brukar hjälpa är att ha något att se fram emot, ett ljus i horisonten - om du så vill.
Den här känlsan är extra stark i år och tror det är för att jag inte vet vad som kommer hända i mitt liv, om jag kommer stanna kvar i Skåne eller om jag kommer flytta och "börja på ny kula" någon annanstans med nya människor, vänner och skola. Jag vill gärna veta direkt, omedelbart, så snabbt som möjligt vad som händer också, men jag får fint vänta till mitten på juli (!!!!!!!!).
Den här känslan infinner sig inte ibland, utan den är konstant. Hela tiden. Så fort jag vaknar till när jag väl somnar efter att ha snurrat runt i tre timmar, eftersom där inte finns någon energi kvar i kroppen att hålla ögonen uppe med.
Detta är sjukt jobbigt!
På sommaren känns det inte lika jobbigt, då kan man göra upp planer: träffa vänner på stranden, ligga och sola på gröningen, spela kubb, åka hem till päronen och grilla - men våren, den är svår.
Alla mina vänner har flyttat uppåt landet för att plugga, och jag är kvar här nere, vilket gör det hela ännu lite svårare (nej, ni ska inte ha skuldkänslor!!) - blir inte lika lätt att säga "Men på torsdag kan vi väl mötas i stan och fika?".
Sen när jag kommer på att jag vill göra något, då ska jag helst ha gjort det redan.
Omöjligt. Men så är det, och det retar somliga till vanisnne........ (Min sambo har det inte lätt, till exempel, som får stå ut med en ena idén efter den andre......)
Vissa får någon typ av höstdepression, jag får det på våren - vilket är ganska knäppt, med tanke på att dagarna bara blir ljusare och ljusare, men så är det.
Varför undrar jag? Hur blir jag av med det?
Det känns lite som den där gnagande känslan i magtrakten när det känns som att du glömt något och räknar ner sekunderna tills du inser att du glömt hunden i bilen en varm sommardag, eller att hämta barnen på dagis. Men jag får aldrig den där "AH - shit!" känslan, eftersom jag inte vet vad det är jag glömt.
Något som brukar hjälpa är att ha något att se fram emot, ett ljus i horisonten - om du så vill.
Den här känlsan är extra stark i år och tror det är för att jag inte vet vad som kommer hända i mitt liv, om jag kommer stanna kvar i Skåne eller om jag kommer flytta och "börja på ny kula" någon annanstans med nya människor, vänner och skola. Jag vill gärna veta direkt, omedelbart, så snabbt som möjligt vad som händer också, men jag får fint vänta till mitten på juli (!!!!!!!!).
Den här känslan infinner sig inte ibland, utan den är konstant. Hela tiden. Så fort jag vaknar till när jag väl somnar efter att ha snurrat runt i tre timmar, eftersom där inte finns någon energi kvar i kroppen att hålla ögonen uppe med.
Detta är sjukt jobbigt!
På sommaren känns det inte lika jobbigt, då kan man göra upp planer: träffa vänner på stranden, ligga och sola på gröningen, spela kubb, åka hem till päronen och grilla - men våren, den är svår.
Alla mina vänner har flyttat uppåt landet för att plugga, och jag är kvar här nere, vilket gör det hela ännu lite svårare (nej, ni ska inte ha skuldkänslor!!) - blir inte lika lätt att säga "Men på torsdag kan vi väl mötas i stan och fika?".
Sen när jag kommer på att jag vill göra något, då ska jag helst ha gjort det redan.
Omöjligt. Men så är det, och det retar somliga till vanisnne........ (Min sambo har det inte lätt, till exempel, som får stå ut med en ena idén efter den andre......)
Kommentarer
Trackback
